play
ken ring - nu måste vi dra
highwon - från hjärtat
p diddy - i'll be missing you
aleks - andra porten
aviation - you were my everything
fonky fresh - bara för dig
fonky fresh - du var mitt allt
eminem feat rihanna - love the way you lie
anton och affe - 26 december
anton och affe - frågan på livet
anton och affe - värdelös
oskar linnros - från och med du
highwon - från hjärtat
p diddy - i'll be missing you
aleks - andra porten
aviation - you were my everything
fonky fresh - bara för dig
fonky fresh - du var mitt allt
eminem feat rihanna - love the way you lie
anton och affe - 26 december
anton och affe - frågan på livet
anton och affe - värdelös
oskar linnros - från och med du
ljusen är tända för dem som har lämnat
Jag har nog aldrig känt mig så Osnygg någonsin förut. Magen är b r u t a l, hyn är s ä m s t, orken ligger på noll komma noll, bristningarna som smyger sig fram gör inte saken bättre och inte heller att håret blir fett på mer eller mindre än en timme. Hey kom och yojn graviditeten vettja! bebis kom nu snälla rara söta underbara älskade du.
Oscar jag saknar dig.. Jag känner mig inte ensam, jag hoppas (VET) att vi träffas.
Oscar jag saknar dig.. Jag känner mig inte ensam, jag hoppas (VET) att vi träffas.
på övertid
är aldrig kul att gå varken om det handlar om att föda barn, på arbetsplatsen eller i väntan på det där smset eller samtalet som skulle komma för x antal timmar sedan. but here i am och jag kan inte annat än att tala om att det suger mer än någonting att gå och vara tjock på övertid. det låter illa och det är illa.
Idag är dock min dag (en mini-min-dag) då jag har namnsdag och på tal om det så börjar det hejvilt tänkas i huvudet på vad just våran lilla ska heta. Oense eller oense så måste vi komma överens inom några dagar och så är det bara med det.
Tänkte dela med mig av graviditeten (tillbakablick):
För att minnas och lätta på andras hjärtan och hjärnor som kanske också behöver få höra att det är fler som tänker så eller känner just så.
Till att börja med är jag trött på folk som spelar ''lyckliga''/''glada''/''allt är perfekt'', för det är rent bullshit att man känner så genom en hel jävla rent ut sagt graviditet. Våga vara ärliga och berätta hur det känns på riktigt istället, det är ingen som smutskastar dig för det, det är hur du upplever det som är värdefullt.
Det började efter den kalla vintern 2009, jag trodde jag hade fått någon allvarlig sjukdom då jag hela tiden hade ont i magen och knappt kunde ta mig upp ur sängen. I slutet av januari gjordes gravtestet och i nästa sekund låg ett tungt beslut framför mig och min stora ENDA kärlek. Jag är ärlig och säger som det är, jag greps av panik och grät, vad skulle jag ta mig till, jag som sa på nyårsafton att det skulle dröja innan jag vart gravid då jag inte ville förstöra min kropp eller mitt underliv. Där stod jag nu med ett stort val framför mig, jag skulle fylla tjugotre och aborter hade jag gjort tidigare, jag hade mot alla odds fått tillbaka min kärlek och även om p-piller trycktes stod vi nu där, på ruta ett fast i vuxenlivet vi var inte längre 17. I mitten av februari va det klart, vi skulle bli föräldrar, vi ska ha barn! Kommande tid visste vi ingenting om, att illemående skulle förstöra hela februari, mars, april och halva maj va aldrig något vi räknade med och minst sagt jag. Att konstant spy är inget jag önskar min värsta fiende ens. Det var inte att spy en gång på morgonen och sen va det över, det va att spy hela tiden, hela dagarna vad jag än gjorde. Lergigan i mitt arsle, fungerade raka motsattsen på mig, jag spydde så fort jag fick i mig tabletten. Vi fick kämpa vidare och de små stunderna utan illamående värdesattes otroligt! Jobbet som jag inte ens hade på säkert vatten fick inte veta något, jag klädde mig i stora tröjor, satte på mig extra mycket make up, spydde och drog på mig ett smile och stoppade ett tuggummi i munnen, jag kämpade. När jag väl fick det jag va värd gånger tio fick jag en sjukskrivning två veckor senare på fulltime tills förlossningen. Vilket kom den 6 juni 2010, min fasta tjänst, super en sten att plocka ur den ångestfyllda ryggsäcken man har på ryggen. Ledighet och en jävla massa problem med psyket, ryggen, bäcken och hyn- ingen superkombi direkt trots det sitter jag nu här 8 dagar ifrån förlossningsdatumet och faktiskt ler åt att det hela snart är över. Hellre sover jag gott i två timmar än sover dåligt i 6 timmar, hellre håller jag min bebis i famnen än att går och oroar mig över att den klarar sig på den näring den får utav mig. Så nej, graviditeten är inget jag har mått bra utav, inget jag tyckt varit skoj, och bara för att jag säger det blir jag ingen dålig mamma för jag kommer älska mitt barn över hela mitt hjärta och någonting annat i detta liv. Men att vara gravid är ingenting för mig. Jag vågar säga det många tänker och känner men aldrig säger.. För jag vet att ingen kvinna vill må illa, spy, gå upp i vikt, ha hormonsförändringar till tusen, få bristningar, få dålig hy eller sova som en bajskorv i flera månaderstid. Och ingen kan blam:a oss för att vi inte tycker om att känna eller må så, för ingen annan skulle vilja byta plats med oss under den tiden. Så nu är bara den omtalade förlossningen på tapeten och det är i n g e n t i n g jag ser framemot då panik kryper sakta men säkert fram. Alla som säger hur ont det gör la la la. Jag är helt livrädd, panikslagen och färdig för hemmet men jag tänker endå ta det som det kommer och få en egen bild utav det, mer kan jag inte göra och om det gör så fruktansvärt ont och är så fruktansvärt hemskt varför skaffar alla fler barn? För att barn behöver syskon? Nej det behöver dem inte...
Idag är dock min dag (en mini-min-dag) då jag har namnsdag och på tal om det så börjar det hejvilt tänkas i huvudet på vad just våran lilla ska heta. Oense eller oense så måste vi komma överens inom några dagar och så är det bara med det.
Tänkte dela med mig av graviditeten (tillbakablick):
För att minnas och lätta på andras hjärtan och hjärnor som kanske också behöver få höra att det är fler som tänker så eller känner just så.
Till att börja med är jag trött på folk som spelar ''lyckliga''/''glada''/''allt är perfekt'', för det är rent bullshit att man känner så genom en hel jävla rent ut sagt graviditet. Våga vara ärliga och berätta hur det känns på riktigt istället, det är ingen som smutskastar dig för det, det är hur du upplever det som är värdefullt.
Det började efter den kalla vintern 2009, jag trodde jag hade fått någon allvarlig sjukdom då jag hela tiden hade ont i magen och knappt kunde ta mig upp ur sängen. I slutet av januari gjordes gravtestet och i nästa sekund låg ett tungt beslut framför mig och min stora ENDA kärlek. Jag är ärlig och säger som det är, jag greps av panik och grät, vad skulle jag ta mig till, jag som sa på nyårsafton att det skulle dröja innan jag vart gravid då jag inte ville förstöra min kropp eller mitt underliv. Där stod jag nu med ett stort val framför mig, jag skulle fylla tjugotre och aborter hade jag gjort tidigare, jag hade mot alla odds fått tillbaka min kärlek och även om p-piller trycktes stod vi nu där, på ruta ett fast i vuxenlivet vi var inte längre 17. I mitten av februari va det klart, vi skulle bli föräldrar, vi ska ha barn! Kommande tid visste vi ingenting om, att illemående skulle förstöra hela februari, mars, april och halva maj va aldrig något vi räknade med och minst sagt jag. Att konstant spy är inget jag önskar min värsta fiende ens. Det var inte att spy en gång på morgonen och sen va det över, det va att spy hela tiden, hela dagarna vad jag än gjorde. Lergigan i mitt arsle, fungerade raka motsattsen på mig, jag spydde så fort jag fick i mig tabletten. Vi fick kämpa vidare och de små stunderna utan illamående värdesattes otroligt! Jobbet som jag inte ens hade på säkert vatten fick inte veta något, jag klädde mig i stora tröjor, satte på mig extra mycket make up, spydde och drog på mig ett smile och stoppade ett tuggummi i munnen, jag kämpade. När jag väl fick det jag va värd gånger tio fick jag en sjukskrivning två veckor senare på fulltime tills förlossningen. Vilket kom den 6 juni 2010, min fasta tjänst, super en sten att plocka ur den ångestfyllda ryggsäcken man har på ryggen. Ledighet och en jävla massa problem med psyket, ryggen, bäcken och hyn- ingen superkombi direkt trots det sitter jag nu här 8 dagar ifrån förlossningsdatumet och faktiskt ler åt att det hela snart är över. Hellre sover jag gott i två timmar än sover dåligt i 6 timmar, hellre håller jag min bebis i famnen än att går och oroar mig över att den klarar sig på den näring den får utav mig. Så nej, graviditeten är inget jag har mått bra utav, inget jag tyckt varit skoj, och bara för att jag säger det blir jag ingen dålig mamma för jag kommer älska mitt barn över hela mitt hjärta och någonting annat i detta liv. Men att vara gravid är ingenting för mig. Jag vågar säga det många tänker och känner men aldrig säger.. För jag vet att ingen kvinna vill må illa, spy, gå upp i vikt, ha hormonsförändringar till tusen, få bristningar, få dålig hy eller sova som en bajskorv i flera månaderstid. Och ingen kan blam:a oss för att vi inte tycker om att känna eller må så, för ingen annan skulle vilja byta plats med oss under den tiden. Så nu är bara den omtalade förlossningen på tapeten och det är i n g e n t i n g jag ser framemot då panik kryper sakta men säkert fram. Alla som säger hur ont det gör la la la. Jag är helt livrädd, panikslagen och färdig för hemmet men jag tänker endå ta det som det kommer och få en egen bild utav det, mer kan jag inte göra och om det gör så fruktansvärt ont och är så fruktansvärt hemskt varför skaffar alla fler barn? För att barn behöver syskon? Nej det behöver dem inte...
